I lördags möttes jag av pepparsprej och polisbatonger.
Jag och mina vänner sprang med dimmigt synfält och blåmärken på ben och armar genom tunnlar och över åkrar och nedför slänter och uppför sanddyner.
Det är inte något jag någonsin föreställt mig skulle hända mig, men det har hänt. Det hände i lördags, i Tyskland; alldeles nyligen och inte långt härifrån.
Tillsammans med fler än tusen andra deltog jag i aktionen “Ende Gelände – Here and no further!”, den största handlingen av civil olydnad för klimatet någonsin (hittills). Målet var att ta oss ner i en enorm gruva för att få maskinerna (världens största landgående maskiner) att sluta gräva efter brunkol. Brunkol är det mest koldioxidintensiva fossila bränsle vi har men absurt nog är det ännu lagligt att utvinna, sälja och förbränna – och när politikerna inget gör för att hindra det behöver någon annan göra det. Därför var det så viktigt för mig att delta i den här mobiliseringen.
Vi var 1500 personer beredda att med våra kroppar sätta stopp för en liten del av det vansinne som jorden och mänskligheten utsätts för. En stor andel av deltagarna, troligen majoriteten och däribland jag, hade aldrig förut deltagit i civil olydnad. Trots det lyckades vi! Vi var omkring tusen personer som tog oss ner i gruvan och maskinerna som vanligtvis gräver tonvis smutsig kol varje minut stod still hela dagen – det var en mycket framgångsrik kraftsamling.
Huvudsaken med vår massaktion är det massiva politiska budskap vi lyckades framföra. Därför vill jag verkligen framhäva det jag beskrivit ovan (och mer av min analys finns att läsa här: http://bit.ly/1hsCuJp)! Samtidigt är mötena med polisen det som kommer följa mig mest framöver på ett mer personligt plan:
Det tyska polisväsendet hade nämligen storsatsat precis som vi. De hade kallat 1000 poliser till området inför helgens aktion.
Jag har väckts av och följts av polishelikoptrar i helgen. Jag har sett vänner bli slagna till marken med batong (och resa sig igen). Jag har sprungit över sanddyner med beväpnade människor hack i häl. Jag har varit riktigt rädd, sprungit snabbare än jag egentligen orkat. Jag har tvättat mina och andras ögon från pepparsprej och försörjt handfängslade fantastiska kämpar med mat och vatten – medan poliserna stod i ring och såg på oss.
Jag vet inte hur jag ska beskriva det på ett sätt som gör upplevelsen begriplig. (Foton hjälper helt klart)
Nu är vi ju hemma igen och det hela är “över”. Det första jag gjorde när jag kom hem var att skölja pepparsprejen ur mitt sprej-toviga hår. De enda spåren här hemma av det stora vi åstadkom i lördags är koldammet i min ryggsäck och lukten av pepparsprej i min tvättkorg.
Jag har riskerat mycket för klimaträttvisa i helgen. För varje människas rätt till trygghet och frihet. Det är väldigt konstigt att vara hemma igen och känna att allt är som vanligt. Att sitta i kvällssolen och äta god mat eller att kliva upp ur sängen i vanlig ordning med min partner. Det är så många märkliga känslor. De vansinniga maskinerna är ju också igång igen, “i vanlig ordning”.
Och visst är vi som deltog i Ende Gelände skakade på olika sätt. Men vi är motiverade som aldrig förr och de flesta av oss skulle göra om detta utan att tveka en sekund. Nästa gång vi får chansen att med hjälp av våra kroppar och våra nya förmågor bromsa färden mot klimatkaos, då tar vi den.
För lägg detta på minnet: Om klimatförhandlingarna i Paris i december (COP21) avslutas med något mindre än ett FÖRBUD mot utvinningen i dessa gruvor, denna verksamhet som är så tydligt inkompatibel med framtiden… då åker vi tillbaka dit för att fredligt hjälpa till att stoppa gruvans verksamhet.
Och det bästa är att då kommer vi vara många fler.
*****
För att läsa min mer offentliga analys av Ende Gelände, sett ur ett folkrörelse-perspektiv, gå in på hemsidan för det jag jobbar med till vardags och läs inlägget “1500 aktivister stoppade en kolgruva i lördags. Jag är en av dem”: gofossilfree.org/se/ende-gelande-en-massaktion-att-minnas.
Hela texten ovan publicerades först som Facebook-inlägg (länk här)
