Jag är en rätt lugn person.
Jag tycker om att träffa mina vänner över en flaska vin, eller att äta mumsig efterrätt uppkrupen i soffan, eller att se på kvällsfilm (med chips! chips är viktigt). Jag har ett ganska skrivbordsbundet arbete och gillar spårvagnarnas sakta lunk. Jag liksom trivs, superbra till och med, i min alldeles vanliga vardag.
Så när jag imorgon reser till Tyskland för att delta i kolfältsockupationen Ende Gelände (som kan uppfattas mer vilt än lugnt, och av vissa som heltokigt) är frågan nära till hands åtminstone för de som lärt känna mig offline; hur hamnade jag mitt i allt det här? Hur blev ens aktivism något för mig?
Aktivist var ett laddat ord när jag växte upp och användes främst för att beskriva de som bröt mot lagen för att nå sina mål (metoden kallas civil olydnad). Att bryta mot lagen är brottsligt och därmed fel konstaterades det under middagsdiskussioner – och de miljöaktivister jag nyfiket läste om i tidningen “motverkade sitt eget syfte” enligt föräldrarnas köksbordsanalys.
Visst har jag begripit det resonemanget, och visst kan jag förstå vad de menar, åtminstone en kort kort stund. Tills jag lyfter blicken och ser ett samhällssystem vars lagar skyddar de som utnyttjar och förstör. Ett rättsväsende vars långa arm (polisen) hellre häktar de som vill skydda sina barns dricksvatten än omvärderar de ödesdigra paragraferna i lagboken (för att istället vända blicken mot de som vill förstöra vattnet för att tjäna pengar). Jag ser ett system som tycks hopplöst oförmöget att handskas med storskaliga, systematiska orättvisor. Helt enkelt ett system som inte duger i en tid då vår medmänsklighet sätts på prov på nya sätt.
I de banorna började jag tänka, och det har hänt massor i mitt liv sen dess.
————————————————————————————————————–
Det finns framför allt två skäl till att jag snart är på väg till ett dammigt kolfält tillsammans med över hundra andra svenskar och tusentals från andra europeiska länder. Det första skälet är den storskaliga systematiska orättvisa jag ägnar mig mest åt, nämligen klimatutsläpp och klimatförändringar. Titta noga på den här rörliga bilden:
Vi lever i en tid som kommer bli ihågkommen som en tid då allt förändrades. Förutsättningarna för människor att odla mat och leva gott på jorden förutspås försämras drastiskt vid 1,5°C genomsnittlig global uppvärmning och ännu mer ödesdigert vid 2°C. Det enda sättet att bromsa utvecklingen vi ser i den här bilden är att sluta generera koldioxidutsläpp – och det bums.
Här har Sverige ett extra stort ansvar då vi är en av de största bovarna i dramat (vi har mycket höga utsläpp per person, och det är viktigt att räkna så eftersom alla människor ska ha rätt till god levnadsstandard oavsett hur tätbefolkat deras land är). Sverige har också en relativt progressiv politik och stabil statskassa. Alltså har vi förutsättningarna att ställa om till nollutsläpp snabbt (om vi vänder blicken från en skuldbeläggande individualistisk politik med fokus på allas småkonsumtion till en klarsynt politik som identifierar de stora utsläppskällorna och tar itu med dem på bred front). Och vi har inte riktigt något val, för det är inte vi som sätter gränserna längre – det är självaste planeten som säger ifrån på skarpen och det är den enda planet vi har att leva på.
Lyckligtvis äger Sverige (vi!) en av Europas största koldioxidkällor, nämligen statligt ägda bolaget Vattenfalls brunkolsgruvor i östra Tyskland. Varje år genererar verksamheten där större utsläpp än hela resten av Sverige orsakar årligen. Vi har chans att göra ett enormt avtryck för att vara ett så litet land genom att avveckla den här verksamheten. (jag har skrivit mer om det hela här)
Men regeringen är tvärtom på väg att låta Vattenfall sälja dessa gruvor – som alltså bör stängas – till utländska riskkapitalister (för en skräpsumma dessutom, så det är inte ens en finansiellt sund affär). Sverige är på väg att göra en av sina mest omoraliska och sämsta affärer någonsin genom att lägga över ansvaret för våra största utsläpp på någon som inte tänker ta något ansvar över huvudtaget.
Det här är koldioxidutsläpp som kommer att drabba människors liv. Människor jag träffat. Människor som lever i byarna intill kolgruvan, som drabbas av astma. Människor på stillahavsöar som måste flytta till fastlandet när deras hem drabbas av allt svårare stormar och sväljs av en stigande havsnivå. Människor som livnär sig på fisk som riskerar att dö ut när hav förändrar temperatur och försuras av det förändrade klimatet. Byar och städer längs bergskedjor, som är helt beroende av sjöar och glaciärer bland bergen för att få tag i sötvatten. Människor som lever i Sápmi och övriga Arktis… Och så vidare. Klimatet och Vattenfalls gruvförsäljning handlar om mänskliga rättigheter och om min egen rätt till ett värdigt liv i framtiden.
Därför reser jag till en av de gruvorna imorgon.
De här bilderna står för mitt andra skäl. Varför nöjer jag mig inte med att fortsätta skriva insändare och manifestera utanför riksdagen? Varför tycker jag det är en klok idé att nu bryta mot lagen för att få gehör för ett politiskt ändamål?
Det räcker att läsa historieböcker från högstadiet för att se att mängden exempel på grundläggande rättigheter vi idag tar för givet, och som föregåtts av långvarig kamp och civil olydnad, är världens göttigaste gott&blandat-påse. Rätten för alla möjliga människor att rösta; rätten att vistas obegränsat i det offentliga rummet; rätten till kondomer och andra preventivmedel; arbetsrätt och rätt att ha helg; kvinnors rätt att bära byxor (och rösta)… Det här är rättigheter jag inte hade velat vara utan, och förmodligen inte någon jag känner.
Ett samhälle utan civil olydnad och andra former av gräns-töjning är ett samhälle vars utveckling och förändring kommer stanna av. Ett samhälle vars värderingar skulle frysa, och vars lagar inte skulle inte låta sig präglas av de mest utsattas erfarenheter & upplevelser.
När jag blickar tillbaka på min uppväxt och våra åratal av middagar runt köksbordet, då vi valde att svälja vissa saker och ifrågasätta andra, ser jag de samtalen som en av de minsta beståndsdelarna i hur historia skapas. Vad väljer vi att acceptera och vad önskar vi att framtidens historieböcker kommer skildra på nya sätt?
Efter min uppväxt, skolgång och allt det där valde jag att börja göra motstånd, göra avtryck. Jag har gjort det på många sätt – skrivit insändare och arrangerat spelningar, demonstrerat och manifesterat och kampanjat, skrivit texter hit och dit, gått kurser och workshops i såväl kampanjstrategi som folkrörelsebygge, jag har till och med varit tvungen att mingla massvis och prata med ministrar. När de här metoderna inte tycks hjälpa och ens regering är på väg att begå vad som borde betraktas som ett brott mot mina mänskliga rättigheter — då finns inte längre anledning att låta lagboken väga tyngre än min moral.
När människor går ut i stor skala och agerar på ett annat sätt än lagen tillåter, då har vi nått någon form av avgörande punkt, då har människor fått nog på en helt annan nivå än en röst på ett annat parti – och historiskt sett kan det vara ett mycket effektivt sätt att göra avtryck på systemet. På lördag kommer vi att leva den förändring vi vill se. Vi kommer att stänga ner kolutvinningen i Proschim, Tyskland.
En gång läste jag i en biblioteksbok att min namn, som inspirerats av olivträdet, betyder mild och lugn. Och i mitt vardagsliv tänker jag fortsätta att trivas i det stilla. Men det finns ögonblick som kräver att vi lämnar vår goa vardag och tar oss an utmaningar utanför “comfort zone”. Det finns många såna ögonblick, och det gäller att välja de som passar en själv bäst.
Därför packar jag nu mitt pass, en chipspåse och ett nyvädrat tält för att imorgon bitti bege mig mot något spännande och otäckt och fantastiskt.
För jag vill inte leva i ett samhälle där människor enbart passivt betraktar och överlåter samhällsutvecklingen åt andra. Gårdagens aktivister betraktades som heltokiga av de flesta när de bröt mot lagen, men det är de som ger mig hopp (och flera av mina mänskliga rättigheter) idag. Jag tänker vara en av de som ger människor hopp imorgon.
