Idag brast det för mig och jag grät i en väns armar i en halvtimme. Jag märkte jag att det jag kände var rädsla. Så himla stark rädsla. Och jag vet mycket väl vad jag är rädd för.

1

Den här texten handlar om Vattenfalls brunkolsaffär. Besked väntas nu i veckan om huruvida regeringen tänker ta sitt ansvar för en av Europas största koldioxidbomber, eller sälja den.

 

Det är svårt att inte vara orolig inför klimathotet och själv är jag övertygad om att det är strategiskt att prata öppet om den oron. Vi kan vara riktigt starka först när vi även kan visa svaghet ibland. Därför vill jag dela med mig av mina rädslor/orosmoment idag:

  • Jag är rädd att regeringen ska godkänna en affär som kommer att leda till större koldioxidsläpp än Sverige någonsin kommer ha makt att stoppa igen.
  • Jag är rädd att förlora det som återstår av mitt förtroende för svenska politiker och människor med parlamentarisk makt. (edit: denna blev dessvärre redan besannad igår 21 juni i och med nya striktare omänskliga asyllagar)
  • Jag är rädd för konsekvenserna när länder med långt större klimatpåverkan än Sverige ser att “inte ens de” (Sverige och Tyskland) lyckas samarbeta för att lämna kolet i marken, och därmed inser att de trots Parisavtalet kan vara precis hur ansvarslösa som helst.
  • Jag är rädd att människor kommer arbeta sönder sig i kampen för att lägga tillrätta det som regeringen raserat (i detta fall en näst intill omöjlig uppgift).
  • Jag är rädd att vänner och medkämpar kommer att tappa kampglöden vid en sådan enorm förlust och att jag inte kommer lyckas/orka bidra till att förhindra det.
  • Jag är rädd att bl.a. de som i år upplevt sin första vår som klimataktivister kommer uppleva att deras kamp var fruklös (trots att den varit motsatsen). Och, helt ärligt, varenda person i Sverige som dagligen arbetar för ett klimatvänligt Sverige (kommunalt eller idéellt eller vilket som), och som kan uppleva att deras insatser omintetgörs när Sveriges regering vårdslöst slänger ifrån sig 24x landets årliga utsläpp i form av Vattenfalls smutsiga verksamhet.

Listan över mina rädslor stannar förstås inte där utan kan göras lika lång som en lista över alla de klimatkatastrofer som väntar världen över.

Den här rädslan finns jämt med mig i mitt engagemang för en bättre värld. Liksom den starka tron på att ett solidariskt samhälle verkligen är möjligt; liksom sorgen över alla de som mister livet till följd av klimatförändringarna; liksom den kärlek jag känner för er jag arbetar med och som tror på samma sak som jag; liksom övertygelsen om att makt utövas lika mycket underifrån som ovanifrån, är den en av de saker som sporrar mig.

20629089795_264d23474b_z

Foto från Ende Gelände, en aktion i maj 2016 då 4000 människor tillsammans blockerade Vattenfalls brunkolsutvinning, -transport och -förbränning.

 

Rädsla och oro är ju knappast konstigt i sammanhanget. Klimathotet, liksom andra orättvisor, är SKITLÄSKIGT. För att det är livsfarligt. Det är viktigt att kunna vara rädd och upprörd över viktiga grejer och vi behöver tala mer hellre än mindre om våra känslor kring klimatförändringarna och kring vår kamp för rättvisa.

Därför skriver jag den här texten: Jag tror att vi tillsammans kan bli starkare genom att tala öppet med varandra om vår rädsla, sorg och ilska; om kärlek, framtidstro och hopp. För mig är det strategi. Därför tänkte jag också passa på att dela med mig av min egna lilla klimatstrategi för den närmsta tiden (där uppmaningarna är riktade till mig själv snarare än utåt). Här är den.

Innan regeringens besked kommer:

  1. Håll inte krampaktigt fast vid hopp om ett vettigt beslut när det de facto verkar osannolikt. Tänk realistiskt på olika scenarier.
  2. Känn efter. Försök ge uttryck för känslorna som finns. Tala om dem öppet med andra för att bygga gemensam känslomässig beredskap.
  3. Var redo för den känslovåg som kan följa beskedet genom att prata om detta med mina vänner, se till att vi är redo att ta hand om varandra. Var beredd på att det kan behövas tid efter beskedet för att komma över de känslorna; sorg, rädsla, ilska med mera. (Jag kommer vara så fruktansvärt förbannad om beskedet är ett okej till försäljning, ber om ursäkt i förväg för eventuella tweets innehållande svordomar)
  4. På jobbet: Ha pressmeddelanden, email-utskick, bloggtext osv i beredskap. Jag vill inte räkna med att vara mitt mest strategiska och välformulerade jag efter beskedet.

När beskedet kommit:
(Förhoppningsvis fira en enorm seger för klimaträttviserörelsen och utvärdera: Om inte, så följande)

  1. Fatta inte förhastade beslut utan ta beskedet med någorlunda ro. Följ tidigare planer (mina och andras) genom uppföljande aktioner / texter / andra strategiska planer.
  2. Ta ledigt på kvällarna (dvs inte jobba ihjäl mig) och umgås med personer som också berörs av beskedet, tala om känslor, tala om framtiden. + Fysisk aktivitet av något slag (där jag inte samtidigt skissar på nästa aktionsplan i tankarna).
  3. På jobbet: Planera ett live-sänt seminarium om klimatrörelsens framtid med talare från olika organisationer/rörelser som kommer vara med i den kampen. Och/eller på andra sätt nå ut till alla underbara underbara människor som förmodligen också är skitledsna och superarga över att vi inte vann den här gången. Göra det jag kan för att få som möjligt hamnar i en post-Vattenfall-depression (à la COP15) och att så många som möjligt låter detta sporra till ännu mer strategisk kamp i framtiden.

Jag hoppas lyckas med det mesta på den här listan. Och om inte så vet jag att det finns många att krama och prata med för att upprätthålla den kämparglöd som jag andas varje dag.

2

Vilka är era strategier för att ta er igenom politiska förluster och skit-politik överlag? Hur handskas ni med att världen går sönder lite varje dag? Vore glad att höra andra personers tankar.

Låt oss nu hoppas och verka för att denna text blir överflödig och att regeringen gör det enda vettiga genom att låta kolet ligga! Och att vi allihop är beredda känslomässigt (& så småningom även handlingskraftigt) ifall det inte blir så.

Categories: texter

Leave a Reply