Om två år måste flygskatten framstå som en klimatpolitisk piss i havet

2018-01-21
De senaste veckorna har det rasslat till hos krönikörer, bloggare och radioprogram, och vi har äntligen en ljudlig flygdebatt med fokus på klimatförändringarna. “Puh” tänker den som är klimatengagerad, “äntligen!” Flygresandet, en norm med förödande konsekvenser för klimatet (och därmed oss allihop), behöver sjunka drastiskt över kort tid. Många känner därför att en viktig debatt är i startgroparna. Kommer flygskatten nu äntligen få brottas med andra mer kraftfulla lösningar som utmanar den starka flygresenormen, och flygindustrin bakom den?

Debatten är inte där än, men vi behöver komma dit. De texter och uttalanden som fått störst uppmärksamhet hittills fokuserar på personers dåliga samvete över den egna flygresan, och vikten av att göra klimatmedvetna val som konsument (att skippa flyget). Jag vill inte förminska betydelsen av det valet, eftersom en persons flygresa tur och retur i många fall orsakar lika stora växthusgasutsläpp som samma persons sammanlagda övriga utsläpp under ett helt år. Sopsortering, vegetariska matvanor och elbussresa, släng er i väggen liksom!

MEN att lägga huvudfokus på konsumentens ansvar i en offentlig debatt har många farliga (ja, farliga) sidor. Vi skulle verkligen behöva göra flygdebatten mer lösningsorienterad.

Några av problemen i debatten just nu

• Att prata på ett skuldbeläggande sätt om de val människor gör (och som de inte uppfattar som något de kan välja bort) är ineffektivt. Om en text strider hårt mot något grundläggande för en läsares livsstil och välmående, är risken stor att personen inte tar till sig textens innehåll. För många läsare kan klimatfrågan förknippas med ännu fler skuldkänslor, och lusten att läsa fler artiklar om klimat (eller engagera sig för den delen) växer sig knappast starkare. (Här har situationen jämförts med bland annat den minskade cigarettkonsumtionen i Sverige, för att visa att skam kan ge storskalig effekt. Och det må ha blivit “ute” att röka i den svenska medelklassen, med bland annat skam som strategi… men faktum kvarstår att decennier senare röker folk fortfarande.)
• Att lägga tonvikten på en lösning som kräver att du är rik är alienerande (och helknasigt). Det är enklare för en resursstark än en resurssvag person att välja den långsammare och ofta dyrare tågresan. Och det är taskigt och exkluderande att inte låtsas om det. Detta är en av de saker det syftas på när det problematiseras att texter om flygvägran kommer från medelklasspersoner, ofta i olika slags maktpositioner. Vill vi ha ett samhälle (och en klimatrörelse!) för alla så är debatten ute på hal is om den inte pratar om lösningar som funkar för alla. Detta handlar inte bara om att vara ärliga med vilken typ av samhälle vi vill ha på lång sikt, det är också extremt ostrategiskt om klimatengagerade personer alienerar sig själva och klimatkampen från andra rörelser för ett schysstare samhälle.
• Att fokusera på individuell konsumtion är ostrategiskt (om målet är att bromsa klimatförändringarna). Människors flygvanor är ett symptom på ett systemfel – vi behöver med andra ord åtgärda systemfelet, inte symptomet. Här syftar jag på hur vårt ekonomiska system är uppbyggt, att företag vill tjäna pengar på att vi inte trivs i vår vardag utan känner ett behov av att konsumera. Semesterresor till solen är en starkare norm än någonsin, flyg är det klart billigaste resesättet om du vill komma långt, flygindustrin är starkt subventionerad (till följd av fortsatt stark lobbyism), flygplatser byggs ut för att tillhandahålla ännu fler billiga resor… Att skippa flygresan gör skillnad för klimatet, men det kommer inte åt grundproblemet.
• Att framhålla konsumentmakt som metod är kortsiktigt. Idag påminns vi alla dagligen om vår roll i samhället som konsument – våra medvetna val när vi köper något framhålls som vårt främsta maktmedel för att förändra. För varje artikel någon läser om deras avgörande val som konsument, förstärks deras bild av sig själva som framför allt betydelsefull i just rollen som konsument. Sanningen är att vi har så många fler sätt att utöva makt som medborgare i samhället; och så mycket effektivare. Det är farligt (för klimatet på kort sikt och demokratin på lång sikt) med en befolkning som svalt bilden av sig själva som främst konsumenter. Vi har inte råd att vara så kortsiktiga i våra strategier, eller i vårt språkbruk.

Behovet av strategisk flygkritik

Vill vi stoppa de faktiska utsläpp flygresor orsakar – för att bromsa klimatförändringarna i praktiken – krävs långt mycket större förändringar än att en medveten medelklass väljer bort vissa semesterresor. Och vill vi bygga en stark rörelse för en förnybar, demokratisk, rättvis framtid är inte skam över den egna flygresan vägen att gå. Vi måste våga se längre än till våra egna samvetskval och längtan efter att själv känna sig som en god människa. Istället bör alla försöka se till vad som är strategiskt – vad som faktiskt kan hjälpa oss lindra den eskalerande klimatkrisen.

En strategisk klimatrörelse arbetar på ett sätt som möjliggör en allt starkare rörelse, genom ett inkluderande narrativ. En effektiv klimatrörelse har ett tveklöst fokus på reellt effektiva lösningar, med krav riktade till politik och industri. En långsiktigt stark och rättvisefokuserad klimaträttviserörelse pushar politiska förslag som vill åt systemfelen, och på så vis är en tydlig allierad till rörelser som driver andra frågor för att skapa ett samhälle för alla.

Jag menar alltså inte att vi ska fortsätta flyga oreflekterat, eller sluta peppa våra vänner och bekanta till klokare resval. Det jag försöker sätta fingret på är att flyglobbyn (här syftar jag på Svenskt Flyg, Svenskt Näringsliv och vissa enskilda flygbolag) troligen inte oroar sig nämnvärt över den pågående debatten som den ser ut just nu. De kommer inte sätta kaffet i halsen och börja käbbla emot ordentligt förrän debatten ändrar ton och själva spelreglerna står på spel.

En förändrad debatt behövs

Jag har inga färdiga svar på hur vi bäst pratar om flygnormen och dess roll i att elda på klimatkrisen. Men jag är säker på en sak, och det är därför jag skriver den här texten. Vi behöver en debatt som lyfter blicken från konsumentens till flygindustrins och statens ansvar. Vi behöver – högljutt och kompromisslöst – fokusera på kraftfulla lösningar. 

I den fortsatta flygdebatten bör vi alla kräva saker som

• Stopp för nya/utbyggda flygplatser
• Ett flygkvotssystem för fossila flygresor
• Enorma satsningar på tåg

Framöver skiftar vi flygdebatten

Egentligen hade en stark kampanj om flygkvoter och moratorium på flygplatsutbyggnader varit strategiskt klokt redan förra året, när debatten gick het om flygskatten. Hade vi varit många då som krävde kraftfullare förändringar, hade det varit enklare för Miljöpartiet att driva igenom den i ärlighetens namn mesiga flygskatten. Men det här gäller ju även i fortsättningen: Finns det en rörelse som driver tuffa krav, skapas politiskt svängrum för mer radikala lösningar. Kräver vi flygkvoter, kommer snart Svenskt Flyg lugna sig om flygskatten och ge sig på de tuffare kraven istället, och så förskjuts debatten. Sitter det människor på landningsbanan framstår inte de mest progressiva politikerna som radikalerna längre, så att säga.

En rimlig målsättning tycker jag vore följande: Om två år måste flygskatten framstå som den klimatpolitiska piss i havet den egentligen är vad gäller att komma åt klimatförändringarna och dess orsaker.

Vi kan varken låta debatten fortsätta kretsa kring individuell flygstrejk, eller låta politikens ambitioner ligga kvar på en så mjäkig nivå som nu. När nu så många fått upp ögonen för flygandets klimatfaror, gäller det att skifta debatten: Vi måste fokusera på vad som faktiskt krävs (en enorm minskning av flygandet) och sedan rätt och slätt debattera och agera för de åtgärder som kan få oss dit.

Bildtext: Flyglobbyist läser nyhetsrubrikerna om två år

Förtydligande: Jag har inga konkreta projekt rörande flygkampanj på gång i nuläget (men jag vet att andra har det!). Detta är endast en text för att hjälpa oss reflektera tillsammans.